Arijana Kaifes

Visual artist

Lives in Stockholm, Sweden

Arijana Kajfes rör sig i olika experimentella gränsland där processer och performativa delar är viktiga komponenter. Hon återvänder ofta till cirkeln, så också denna gång. I processen ville hon förhålla sig till en enkelhet och i den långsamma procesTrädet sa, vi är två.sen påminna om trädens egen kraft. Hon använde inte några hastiga verktyg förutom en slipmaskin. Hon tänker aldrig på att hon ska göra en form. Rörelsen framåt ger i stället form. Hon valde en platt oansenlig trästump. Tittade på årsringarna. Började göra prickar. Hittade till två mittpunkter. Trädet har varit två. Den cirkulära processen och den starka växtkraften. Borrade upp centrumhålen. Gröpte ur. Antecknade direkt på trädet och följde årsringarna. Förstärkte den teckning som fanns och la till sin egen skrift.  Efter ett tag kom hon på en funktion: att hitta en stickling från ett annat träd, att så två nya träd i den döda stammen. De får gå samman och komma ut ur ett hål. På slutet gjorde hon avtryck på papper. Blev en karta.  

Arijana Kajfes moves in various experimental borderlands where processes and performative elements are important components. She often returns to the circle, as she did this time. In the process, she wanted to relate to a simplicity and, in the slow process, remind us of the trees' own power. She did not use any hasty tools except a sander. She never thinks about making a shape. Instead, the forward movement gives shape. She chose a flat, unassuming piece of wood. Looked at the growth rings. Started making dots. Found two centres. The tree has been two. The circular process and the strong growth force. Drilled out the centre holes. Dug out. Made notes directly on the tree, following the growth rings. She enhanced the existing drawing and added her own writing. After a while, she came up with a function: to find a cutting from another tree, to sow two new trees in the dead trunk. They may join together and come out of a hole. At the end she made imprints on paper. Became a map.

Text Sara Hemmingson