Eneken Maripuu

Artist

Lives in Riisipere, Tallinn, Estonia

Eneken Maripuu arbetar med trä, sten, teckning

och måleri. Teckning och måleri är något

hon gör mer för henne själv, som terapi,

medan skulptur är det som hon visar huvudsakligen.

Hon tänker tredimensionellt och

berättar hur hon också arbetat med snö och

is. Med snön och isen gillar hon att det blir

temporärt och att det också blir en del av

processen. Maripuu berättar hur hon vill att

det hon arbetar med ska vara så abstrakt som

möjligt. Hon vill inte tänka hur verket ska

emottas utan vill vara mer öppen sin process.

Det trä hon arbetade med under workshopen

var från alm. Först valde hon en bit som var

öppen inuti, men eftersom det påminde henne

om något hon hade gjort något tidigare tyckte

hon inte det vara så intressant, utan ville göra

något nytt. Den stammen var för klar i själv och

hon såg slutet redan innan arbetet började,

vilket störde. Hon valde slutligen en ganska

enkel träbit och delade biten i ungefär lika stora

delar. Det var viktigt för henne att kunna flytta

bitarna själv. Hon ville att så lite material som

möjligt skulle gå till spillo, dvs att ta bort så lite

som möjligt, och brände träet för att det ska

hålla längre och för att visa träets struktur. Hon

komponerade de olika delarna och undersökte

hur de skulle kunna ställas ut tillsammans.

Eneken Maripuu works in wood and stone, and

draws and paints. Drawing and painting are

something she does more for her own benefit,

as therapy, while sculpture is what she mainly

exhibits. She thinks three-dimensionally and

describes how she also works with ice and snow.

The advantage of ice and snow, she says, is their

impermanence and that they become an intrinsic

part of the process. Maripuu wants the art she

creates to be as abstract as possible. She doesn’t

want to think about how it will be received but

prefers to be more open in the creative process.

The wood she concerned herself with during the

workshop was elm. She began by choosing a

piece that was hollow, but since it reminded her

of something she had produced before she felt it

wasn’t interesting and decided to change tack.

The log was too self-explanatory and she saw

how the work was going to end before she had

even started. She finally decided on a fairly

simple piece of wood and divided it into more or

less equal parts. It was important, she felt, to be

able to move the various parts herself. She wanted

as little wood as possible to be wasted, i.e. to be

removed, and she singed the wood both to enable

it to last longer and to reveal its structure. She

composed the various parts and examined how

they might best be exhibited.

Text Linda Bergman 

Foto Emmie Roosling