Karl Hallberg

Artist. 

Lives in Fengersfors, Dalsland, Sweden

Karl Hallberg arbetar mestadels med skulptur

i metall. Skillnaden med trä, beskriver han, är

att där följer han med träet. Han sammanfogar

trä med trä och måste då ta hänsyn till fibrer.

Föremålet börjar därmed med materialet och

han beskriver hur det kan vara en tillgång att

inte behöva bestämma allt, då materialet

också är med och styr. Med trä arbetar man

ofta med att ta bort, säger han, och att sätta

ihop trä är komplicerat. Vad finns och vad kan

man göra med det, hur fortsätter man och

hur kan man behandla det för att det ska bli

intressant? Han berättar hur vissa tekniker

triggar nyfikenhet, som sammanfogning med

kilar och gradningar, att skära med verktyg.

Han tycker det är spännande att se hur mycket

man kan göra med handverktyg, att det finns

något uråldrigt i det. Man hör ljud från träet

och känner doften när man arbetar.

Hallberg intresserar sig för att ta isär och

sätta ihop, att göra det på ett oväntat ställe

utan praktisk funktion. På workshopen gör

han en klyka som är klyvd och sedan ihopsatt

med gradlist. Tanken på ett stort valben på

stranden som har grånat av vinden var en bild

som triggade idén och han söker en poetisk

tvist. Han menar att det finns en poetisk

potential i att dela något och sedan sätta

ihop det ”fel”.

As a sculptor, Karl Hallberg works mainly in

metal. The difference when working in wood, he

says, is that you have to go with it. He joins

wood to wood, which means he has to take the

fibres into account. Thus the object begins with

the material, and he describes how it can be an

advantage not having to decide everything

yourself; the wood is also having a say. Working

with wood is often about taking away, he says,

and joining wood is complicated. What do you

have and what can you do with it, how do you

continue and how should you go about making

it interesting? He describes how certain techniques

arouse your curiosity, as when using wedges

or sliding dovetails in the joining process, or

cutting with tools. He is excited to see how much

can be done with hand tools, enjoying the ancient

feel of such practice. You hear the sound of the

wood and smell its scent while working.

Hallberg has a particular fascination with taking

wood apart and putting it back together, and

doing so in unexpected places without any

practical function. At the workshop he made a

tree fork that had been cut in two and rejoined

using a tapered sliding dovetail. The image in

his mind of a large whalebone lying on a beach,

bleached by the wind, was what inspired the

idea, and he wanted to give it a poetic twist.

There is, he says, a poetic potential in splitting

something and putting it back together “wrong”.

Text Linda Bergman