Foto Lars Apelmo
Foto Lars Apelmo
Foto Emmie Roosling
Anabelí berättar att när man ringlar leran början man från botten och uppåt, och det växer. Det ligger i lerans natur att det växer och gärna blir stort. Ofta gör hon självporträtt och kvinnokroppar i storformat.
Vad det gäller trä började det med att hon tyckte att podierna inte passade hennes verk och började då på egen hand tillverka podier i massiv ek och alm och sågade och putsade dem själv. ”I lera kan man alltid lägga på material men om du tar bort för mycket med trä får du ändra din vision. Det är olika förhållningssätt.”
Under Surprise Lab-workshopen beskriver Anabelí att det känns som att ge sig ut på ny mark med ett nytt material. Motivvärlden och tematiken är dock densamma. Verket kommer att bli som en kolonn och hon tänker på sin mamma och mormor och deras styrka, att de var som kolonner. Kvinnorna har varit starka och hållit posten hela tiden, som kolonner i en byggnad och det är idén, känslan som hon har både när hon ringlar sina lerskulpturer och nu arbetar i trä. Skulpturerna ska gärna vara längre än henne själv. Trots att kvinnorna varit de stadiga, de som alltid funnits där, har de aldrig riktigt blivit bekräftade. I förhållande till temat Landmärke kommer hon också att tänka på sin skulptur som en
fyr, som kan hjälpa att hitta vägen.
Anabelí says that when you coil clay you start from the bottom and work upwards, so that it grows. It is in the nature of clay to grow and preferably to grow large. She often produces self-portraits and women’s bodies on a large scale.
Moving into wood, she felt initially that the podiums didn’t suit her work, so began making her own out of oak and elm, and sawing and polishing them herself. “With clay you can always add to the material but with wood if you take away too much you have to change your vision. It’s two different approaches.”
During the Surprise Lab workshop, Ananbelí. explained that working with a new material felt like breaking new ground, even if the motifs and the themes were the same. Her work was to be shaped like a column, calling to mind her mother and grandmother, who she saw as pillars of strength. Women have always been strong and stayed at their post the whole time, like the columns supporting a building. And that is the basic idea, what she experiences when coiling her clay sculptures or, as here, working in wood. She likes her sculptures to be taller than herself. Although women have always been the mainstay, the ever-present, they have never been properly affirmed, she adds.
Relating her work to the Landmark theme, she also views her sculpture in terms of a lighthouse, helping people to find their way.
Text Linda Bergman
